Fotografens vägskäl

Den sorgliga sanningen brukar man prata om. Här är en annan sanning som handlar om fotografer. Sanningen enligt mig. Det finns ett par saker man måste vara för att utvecklas som fotograf och hela tiden bli bättre. Är det bara min sanning?

Vägskälet
Jag stod vid vägskälet och såg mot dessa tre olika vägar att gå. Den mörka vägen var att helt lägga ner mitt fotograferande, den raka asfaltvägen att bara vara som jag är nu. Sista vägen, en slingrig grusväg, den att satsa och bli bättre. Jag övervägde länge vägen att lägga ner men eftersom foto är en stor del av mitt liv så valde jag nu vägen att satsa. Jag kanske valde hel fel men det får vi se senare. Kanske gör jag rätt, då kommer det att synas. Varför hade jag ens tanken att lägga ner detta som är en stor del av mig? Enkelt, jag tycker min utveckling stannat av trots att jag finner inspiration överallt och gör mitt bästa.

Grundstenarna
För det första är ett brinnande intresse som måste komma från själen. Man måste känna detta inom sig och vara ärlig med hur resultaten blir. Att inte bli nöjd med minsta lilla. Vara ödmjuk och balansera sin kunskap mot andra i form av kreativt utlärande tillsammans med egna värderingar. Inte tycka det är fult att läsa på, ta hjälp av och utnyttja andra fotografers kunskap. Missar man grunderna och tror att man redan från början är fullärd kan man förlora ödmjukheten och i sin tur lyhördheten. Man måste ha viljan att lära sig själv med hjälp av att studera och förstå fotografering. Ett par av grundpelaren inom foto rotades redan i min barndom. Känslan att hålla i detta ljusets verktyg och se världen genom sökaren var magiskt var det som fick mig intresserad.

Ett par andra är inspirationen från en av mina favoritfotografer, Joe McNally. Jag har alltid varit duktig på att kopiera hur andra gör. Det gäller såväl som kortfilmer, matlagning eller annat jag tycker känns intressant att lära mig. Även de bästa fotograferna har förebilder.

Det hela är mycket enkelt, lyhörd är nyckelordet och självkritik som ledstjärna.

Vill man bli bra, gör som bra fotografer gör, kopiera deras sätt att jobba på.

Stopp! Detta är ju fusk! Så vill jag inte göra, jag vill bara lära mig själv och inte lyssna på någon annan. Är det rätt väg och du är absolut ärlig med dig själv, gör det, tappa inte bara självkritiken. Gå det extra steget, experimentera, lek, ha roligt medan du fotograferar. Hitta på en intressant fotoidé och genomför den. Även om det tar en timme att rigga.

Beröm och uppmuntran
De få gånger jag ger beröm ska det till något alldeles extra. Beröm och uppmuntran är för mig två skilda lägen. Uppmuntran kör jag ute på fält då vi fotar och lär ut genom att styra den som vill lära sig i rätt riktning. Tar en person en mycket genomtänkt bild och även tekniskt fixar detta så ger jag beröm. Jag är inte den som sprider ”men så jävla bra” och ”du är hur bra som helst”. Det är idiotiskt och falskt för dom jag kommenterar. Har en vän som jag inte sagt ett ljud som hans bilder på två år. Han blev “till sig” när jag berömde honom för en bra bild. Flera gånger frågade han om jag verkligen menade det. Det tycker jag tyder på en balans som är viktig att hålla om man ska utvecklas som fotograf och även för att lära ut om foto. Efter många år på Fotosidan och närmare 500 kommenterade bilder så har jag följt ett antal människor som just får kommentarer som bara berättar hur söt hunden eller barnet är. Dessa fotografer slutar att utveckla sig och tar istället den psykologiska vägen med att tro att bilderna faktiskt ska se ut så och att vägen inte alls är lång till att vara en bra fotograf.

Min fru kan intyga att jag är mycket hård inom detta med kritik och det gäller synnerligt mina foton. Det finns ett par foton som jag är nöjd över under de senaste fem åren. Hade jag fysiskt varit hård så är jämförelsen med piskrapp inte så långt ifrån. Skämtar jag? Nej, det gör jag inte. En person som utövar kampsport plågar sig själv både psykiskt och med fysiska medel för att uppnå perfektion i sitt utövande. En bowlare kräver en rak bana och ett perfekt klot tillsammans med känsla och fysik för att slå ner käglorna.

Varför ska då en riktig fotograf vara en person som inte sätter sin passion i samma perfektion? För mig är det en kamp att bli bättre och att uppnå detta krävs övning. Oavsett om jag läser kilovis med tidningar, ser fem timmar dokumentärer per vecka med fotografer som är erkänt stora eller bara finslipa tiondelarna av att hålla kameran på rätt sätt för att slippa rörelseoskärpa. Fotografering är för mig min kampsport.

Annonser