Uppdateringar från juni, 2010 Visa/dölj trådning av kommentarer | Tangentbordsgenvägar

  • Fredde Marklund 10:43 den 16 June, 2010 Direktlänk | Svara
    Etiketter: ödmjuk, , inspiriation, intresse, kampsport, kunskap, lyhörd, nyckelord, , , vägskäl   

    Fotografens vägskäl 

    Den sorgliga sanningen brukar man prata om. Här är en annan sanning som handlar om fotografer. Sanningen enligt mig. Det finns ett par saker man måste vara för att utvecklas som fotograf och hela tiden bli bättre. Är det bara min sanning?

    Vägskälet
    Jag stod vid vägskälet och såg mot dessa tre olika vägar att gå. Den mörka vägen var att helt lägga ner mitt fotograferande, den raka asfaltvägen att bara vara som jag är nu. Sista vägen, en slingrig grusväg, den att satsa och bli bättre. Jag övervägde länge vägen att lägga ner men eftersom foto är en stor del av mitt liv så valde jag nu vägen att satsa. Jag kanske valde hel fel men det får vi se senare. Kanske gör jag rätt, då kommer det att synas. Varför hade jag ens tanken att lägga ner detta som är en stor del av mig? Enkelt, jag tycker min utveckling stannat av trots att jag finner inspiration överallt och gör mitt bästa.

    Grundstenarna
    För det första är ett brinnande intresse som måste komma från själen. Man måste känna detta inom sig och vara ärlig med hur resultaten blir. Att inte bli nöjd med minsta lilla. Vara ödmjuk och balansera sin kunskap mot andra i form av kreativt utlärande tillsammans med egna värderingar. Inte tycka det är fult att läsa på, ta hjälp av och utnyttja andra fotografers kunskap. Missar man grunderna och tror att man redan från början är fullärd kan man förlora ödmjukheten och i sin tur lyhördheten. Man måste ha viljan att lära sig själv med hjälp av att studera och förstå fotografering. Ett par av grundpelaren inom foto rotades redan i min barndom. Känslan att hålla i detta ljusets verktyg och se världen genom sökaren var magiskt var det som fick mig intresserad.

    Ett par andra är inspirationen från en av mina favoritfotografer, Joe McNally. Jag har alltid varit duktig på att kopiera hur andra gör. Det gäller såväl som kortfilmer, matlagning eller annat jag tycker känns intressant att lära mig. Även de bästa fotograferna har förebilder.

    Det hela är mycket enkelt, lyhörd är nyckelordet och självkritik som ledstjärna.

    Vill man bli bra, gör som bra fotografer gör, kopiera deras sätt att jobba på.

    Stopp! Detta är ju fusk! Så vill jag inte göra, jag vill bara lära mig själv och inte lyssna på någon annan. Är det rätt väg och du är absolut ärlig med dig själv, gör det, tappa inte bara självkritiken. Gå det extra steget, experimentera, lek, ha roligt medan du fotograferar. Hitta på en intressant fotoidé och genomför den. Även om det tar en timme att rigga.

    Beröm och uppmuntran
    De få gånger jag ger beröm ska det till något alldeles extra. Beröm och uppmuntran är för mig två skilda lägen. Uppmuntran kör jag ute på fält då vi fotar och lär ut genom att styra den som vill lära sig i rätt riktning. Tar en person en mycket genomtänkt bild och även tekniskt fixar detta så ger jag beröm. Jag är inte den som sprider ”men så jävla bra” och ”du är hur bra som helst”. Det är idiotiskt och falskt för dom jag kommenterar. Har en vän som jag inte sagt ett ljud som hans bilder på två år. Han blev “till sig” när jag berömde honom för en bra bild. Flera gånger frågade han om jag verkligen menade det. Det tycker jag tyder på en balans som är viktig att hålla om man ska utvecklas som fotograf och även för att lära ut om foto. Efter många år på Fotosidan och närmare 500 kommenterade bilder så har jag följt ett antal människor som just får kommentarer som bara berättar hur söt hunden eller barnet är. Dessa fotografer slutar att utveckla sig och tar istället den psykologiska vägen med att tro att bilderna faktiskt ska se ut så och att vägen inte alls är lång till att vara en bra fotograf.

    Min fru kan intyga att jag är mycket hård inom detta med kritik och det gäller synnerligt mina foton. Det finns ett par foton som jag är nöjd över under de senaste fem åren. Hade jag fysiskt varit hård så är jämförelsen med piskrapp inte så långt ifrån. Skämtar jag? Nej, det gör jag inte. En person som utövar kampsport plågar sig själv både psykiskt och med fysiska medel för att uppnå perfektion i sitt utövande. En bowlare kräver en rak bana och ett perfekt klot tillsammans med känsla och fysik för att slå ner käglorna.

    Varför ska då en riktig fotograf vara en person som inte sätter sin passion i samma perfektion? För mig är det en kamp att bli bättre och att uppnå detta krävs övning. Oavsett om jag läser kilovis med tidningar, ser fem timmar dokumentärer per vecka med fotografer som är erkänt stora eller bara finslipa tiondelarna av att hålla kameran på rätt sätt för att slippa rörelseoskärpa. Fotografering är för mig min kampsport.

     
    • Mia* 11:36 den 16 juni, 2010 Direktlänk | Svara

      Jag är glad att du inte bestämde dig för att lägga ned. Bl.a för din egen skull – som du säger, foto är viktigt för dig. Du är en person som inspirerar när det gäller fotograferande, tycker jag. Dina ord om att vara nöjd med bilden direkt ur kameran har jag t.ex tänkt mycket på.

      Vad innebär det för dig, att du bestämt dig för att satsa? Jag menar, på vilket sätt kommer det att yttra sig?

      Sedan vill jag också påpeka det möjligen självklara, att ditt val inte behöver vara slutgiltigt – man kan välja om, utifall att ens önskningar och ambitioner ändras.

      Lycka till!

    • Peter (@prphoto_se) 12:18 den 16 juni, 2010 Direktlänk | Svara

      Du nämner en hel del saker som för många inte är självklara, nämligen ödmjuk, självkritik och lyhördhet. Det är för de flesta självklart, men för en del, begrepp som inte praktiseras.

      Ungdomen är de som de flesta förknippa med drivkraft och är de som oftast är hungriga att utvecklas och nå framgång. Det lustiga i dagens samhälle, är att just ungdomar (inte alla, men många) saknar helt och hållet drivkraft i att ta del av andras lärdom utan de skall till varje pris ”lära sig själv”. Uttrycket – uppfinna hjulet igen – är en bra beskrivning på detta fenomen.

      Jag kan känna igen mig när jag var yngre att jag ville visa världen att jag kunde och att jag minsann inte var för ung utan att jag kunde fixa detta själv. Men efter ett tag kom jag till insikt att varför skall man envisas att försöka själv, när andra i sin närhet verkligen vill hjälpa till och de även har bra kunskaper? Just det sista tycker jag att du Fredrik har beskrivit väl, att man skall försöka hitta sin väg men att ta lärdom av andra. I andra inkluderar jag utbildningar likväl som personer som utövar ex fotografering.

      För min egen del slutade jag ett tag att fotografera, för att det fanns andra intressen som lockade. Jag hade då inte någon i min närhet som kunde stötta mig eller där jag kunde få inspiration av. Det dröjde ett bra tag innan jag tog upp mitt intresse. Först höll det på att gå samma väg som tidigare, men tack vare sociala medier, t.ex. Twitter, har jag träffat underbara människor som brinner för att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper – där räknar jag in dig och andra som är i mitt flöde. Jag har även införskaffat kunskaper via böcker, internet och fristående kurser, allt för att utvecklas.

      Jag är också tacksam för ditt ”vägskäl” och den riktning du tog – det kommer att sporra mig att kanske öka på min takt att satsa. Tack för ett bra inlägg, där mitt svar visst blev ganska långt!

    • @Receptomaten 12:22 den 16 juni, 2010 Direktlänk | Svara

      Kampsport. Det här är din kampsport och jag gläds att du är på banan igen. Bra Fredrik!

      • darksidedesign 13:36 den 16 juni, 2010 Direktlänk | Svara

        Tack för kommentaren Kari!

        Tyckte det var en rätt bra liknelse som jag var tvungen att sätta in i en text. 🙂

    • Allan 13:21 den 16 juni, 2010 Direktlänk | Svara

      Roligt att du fortsätter med fotograferingen! Du lägger upp bra bilder och skriver personligt om fotografering på ett sätt som gör att det är lätt att ta till sig.

      • darksidedesign 13:37 den 16 juni, 2010 Direktlänk | Svara

        Tack Allan!

        Jo, jag försöker det och hoppas att det är till någon nytta. Tycker det är roligt att lära andra med de kunskaper jag införskaffat mig på olika sätt.

    • Fotograf Sara Marklund 14:37 den 22 juni, 2010 Direktlänk | Svara

      För mig har det alltid varit en självklarhet att ge andra beröm. Tycker jag något så ger jag ärlig kritik, jag säger precis som jag tycker, kanske inte rakt på utan man kan säga det på ett finare sätt som.. ”jag skulle ha gjort blabla”, för att dom ska öppna sina ögon och se på ett annat sätt.

      Jag är väldigt självkritisk mot mina egna bilder, förut var det väldigt sällan som jag blev nöjd med mina bilder. Men efter av sanna påtryckningar från andra har jag lärt mig att man kanske måste lära sig att tycka om sig egna bilder, att man inte bara kan tänka i de banorna att man måste utvecklas. Utan att låta det ta den tid man tar, och låta kreativiteten ta sin plats.

      Jag har ganska snart hållit på 1,5 år inom fotobranschen och jag har insett att det ger väldigt mycket att vara ödmjuk till andra. Att ge folk beröm, och att få beröm är bland det finaste man kan få, speciellt om man är självkritisk. Även om man själv inte är nöjd, kanske man kan släppa efter lite på sina egna gränser. Det ÄR okej att tycka att andra är bra.

      Du skrev: ”Det är idiotiskt och falskt för dom jag kommenterar”. Så, om du kommenterar och berömmer någon, så gör du enbart det för att du vill göra människan glad? Man behöver absolut inte ta till lögner för att göra någon annan glad. Utan man kan även bli glad av kritik, om man vill utvecklas.

      Utan att leka psykolog. Men jag tror inte det är så bra att vara så hård med sig själv och att aldrig ge andra beröm. Man kan inte vara så hård att man inte ens gillar andras bilder, att man inte kan berömma det som andra människor gör bra. Det kanske är svårt att erkänna för sig själv, att andra är duktiga, när man själv är så kritisk.

      Jag tror helt enkelt att du ska släppa efter litegrann, våga släppa efter och ge andra beröm. Det kommer man långt med! Man behöver inte tycka att andra är bäst, eller att alla tar så jäkla bra bilder. Men du måste kunna erkänna för dig själv att det finns folk som tar bra bilder, att du har sett bilder som folk har tagit, som ÄR bra. Beröm det! Man har inte någon gräns på hur mycket beröm man kan ge folk. Och det är ingenting som du förlorar själv på. Man kan bara berömma små utvecklingssteg, att kompositionen är bra, att ljuset är bra. Men med tanke på vad du skriver så tycker du inte själv att det är värt att du får de kommentarer som du får? ”Fin bild”, ”Jättebra bild”. Eftersom att det själv inte verkar ge dig något.

      Finns så mycket jag vill skriva men det blir bara en röra av allt ihop. Jag tycker bara att det är så jävla tråkigt att du gör som du gör. Du har tre vägar som du har funderat på att gå. En väg där du skulle sluta helt med fotografering, eller en annan väg där du skulle fortsätta och aldrig ge upp. Men dina vändningar är så otroligt snabba, en dag skulle du sälja din iPhone, nästa dag la du ut en lista med ALLA dina fotoprylar för att du helt enkelt skulle ge dig. Och sen, dagen EFTER som du bestämde dig för att sälja bort alla fotoprylar. Skrev du till mig att du funderade på att köpa studioprylar, man impulsköper fan inte studiogrejer om man har BESTÄMT sig för att lägga ner.

      Ska jag vara ärlig? Ditt beteende kommer aldrig hålla i längden. Sviktar man så otroligt mycket mellan att sluta fota och fortsätta, så kommer det braka förr eller senare. Det är inte bara din fru som kan instämma att du är hård med detta inom kritik mot dina egna bilder. Det går att läsa mellan raderna. Du skriver att foto är väldigt viktigt för dig, att det är ett intresse som verkligen ska komma från själen, inspiration, allt. Men hur jäkla intresserad är man egentligen när man BESTÄMMER SIG en dag, för att hux flux bara lägga ner? Är man verkligen så intresserad då att man skulle kunna offra hela sitt liv för det man tycker om? Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med där.

      Ta min text som jag skrev, och försök att ta åt dig. Känner mig rätt träffad av detta inlägg eftersom att jag frågade dig varför du aldrig kunde ge beröm till andra, utan hela tiden försökte fly undan om man visade något. Men jag vet precis vad du menar med allt du skriver, för jag har själv, mer eller mindre suttit i samma sits som dig. Jag tycker att det var svårt att berömma folk i början men jag släppte efter. Nu gillar jag att berömma folk, jag gillar att berömma folk för små utvecklingssteg. Och jag tycker det är så jäkla roligt när folk väljer att maila till mig och be om kritik, för att dom vill veta vad jag tycker.

      Ja, jag är hård, låter säkert irriterad också. Men jag tycker verkligen att du ska ta och tänka om. Vi har pratat med varandra så jäkla många gånger, och vi har fotat tillsammans. Men aldrig, ALDRIG, har du någonsin kunnat säga ett positivt ord till mig. Inte ett ENDA ord! De andra som kommenterar här smörar bara, tar du verkligen åt dig av de kommentarerna?

      Nä, jag tycker att du ska tänka om. Tänka seriöst och långsiktigt, inte ta så jäkla förhastade beslut. Utan tänk igenom väl. Det ger ett seriösare intryck!

      • Peter 12:00 den 23 juni, 2010 Direktlänk | Svara

        Sara,

        Jag känner heller inte Fredrik mer än som Jens via Internet. Dock upplever jag inte att han är så som du beskriver. Att ge beröm är bra, men som Fredrik, Jens o Andreas skriver ger det inte något i utveckling. Jag är personligen för konstruktiv kritik, heller utvecklande än bekräftelse på att man är bra (självklart känns det bra med bekräftelse, men det utvecklar inte mig).
        När man ger konstruktiv kritik, skall man inte ge lösningen på vad mottagaren bör göra. Ex om snittet är för tight skall man inte säga så, utan mer nämna att det hade varit intressant att se mer av motivet. Då får mottagaren utvecklas o hitta tillvägagångssättet själv o därmed utvecklas i rätt riktning.

        Jag tänker inte hänga ut dig, men vill ge dig lite tips. Speciellt eftersom jag upplever dina alster som ganska bra o vissa bilder mycket bra. Dock finns det en hel del saker som du kan förbättra.

        Motgångar kommer hela tiden, och efter regn kommer det sol, dvs att man lär sig av sina motgångar (förhoppningsvis).

        Mvh,
        Peter Remnemark

    • @ficklampa 15:44 den 22 juni, 2010 Direktlänk | Svara

      Sara,

      Ryggdunk brukar sällan ge något speciellt mer än glädje för stunden. Att någon gillar ens bilder är alltid uppskattat, men det är konstruktiv kritik man ska ge, bilden i helhet. T ex ”bra bild!” säger inte ett jota för den som har tagit bilden. Medan ”bra bild, jag gillar gråskalan, ljuset och kompositionen i helhet. (Valfritt: men detta kunde du gjort bättre etc etc blabla osv osv)”.

      Självkritisk bör man alltid vara, det är när man slutar vara det som ens bilder ligger på samma klass och stil tills man tröttnar. Man måste konstant utvecklas och tagga sig själv över att bli bättre, att testa något nytt, experimentera.

      Vet inte vad ni har för relation, men jag tycker Fredde är en skön snubbe, trevlig och kreativ. Försök lära av varandra, det är ingen tävling om vem som tar bäst bilder, alla har sina egna stilar (för det mesta. mycket fotobloggstrender där allt ser likadant ut nu…). Detta gör alla unika, och alla har en chans till att bli något speciellt. Detta gör foto så pass intressant för mig, och säkert andra, att jag håller på med det på min fritid. Beundrar andras bilder, mina egna och delar med mig av kunskaper och erfarenheter på olika sätt. Alla kan tolka saker på sina sätt, det är spännande att träffas, ta promenader och se hur olika eller lika folks kompositioner av samma motiv kan vara.

      • Fotograf Sara Marklund 16:25 den 22 juni, 2010 Direktlänk | Svara

        ”Ficklampa”:

        Ja, konstruktiv kritik är bra för att utvecklas. Men att ALDRIG kunna ge andra människor beröm, kritik, what so ever, är absolut inget bra. Det spelar ingen roll hur självkritisk man än är. Och får man en kommentar där någon skriver ”Bra bild” så kan man ju hoppas att människan verkligen menar detta? Det spelar ingen roll om man får den kommentaren av en proffessionell fotograf eller en amatör. Den kommentaren kan betyda mycket!

        Jag har mycket bra kontakt med en fotograf i Södra Sverige, och för oss räcker det att säga ”Bra bild”, till varandra när vi pratar. Ger man den kommentaren, då tycker man ju det man säger/skriver.

        Något liknande ord har aldrig kommit från Fredrik heller. Jag har aldrig sett någonstans i NÅGON blogg, att Fredrik har kommenterat något bra, eller något dåligt. Visst, att man inte kommenterar behöver ju inte betyda att man tycker att bilden är dålig. Men tycker man att något är bra, kan man väl kommentera det?

        Så fort jag har gett Fredde någon typ av kritik, har samtalet alltid slutat med att han sagt: ”Då ger det ingenting att jag fortsätter”. Även om man ÄR självkritisk, måste man ju lära sig att ta kritik från andra, så att man KAN utvecklas om man vill göra det, eller hur? Jag är också självkritisk, och det är sällan att jag blir nöjd med mina bilder. Men även att jag är så, så KAN jag berömma andra människor. Och det är inte ofta jag skriver mer än något kort.

        Du har ingen aning om vad jag och Fredrik har för relation till varandra. Men vi har pratat fota, massvis utav timmar och vi har tagit photowalks. Men jag har ALDRIG, ALDRIG hört ett enda positivt ord från denna människa om någon annans bilder. Utan enbart lyfter han fram sig själv och säger ”folk bombar mig med kommentarer om mina bilder”.

        Jag ser inte fotografering som en tävling om vem som tar bäst bilder. Fotograferingen är mitt heltidsjobb. Det kallas tydligen att vara yrkesfotograf. Jag är ingen sån som går runt och fotar blommor eller andra saker 24/7, utan jag fotar människor (självklart fotar jag annat också, som jag även ibland lägger upp, men mest människor). Bloggen använder jag enbart som hjälpmedel för att kunna nå ut till folk.

        Ger man ett oseriöst intryck kan man inte heller komma någonvart, om man ena dagen bestämmer sig för att sluta, och nästa dag vill man köpa tusen nya fotoprylar. Just för att man har ”ändrat” sig.

        Jag förstod att du skulle förr eller senare se min kommentar här också. När jag lix håller på kan jag säga att jag vill inte trycka ner någon. Utan jag säger som jag tycker, som jag själv upplever och känner.

        • ficklampa / nvrmnd 20:04 den 22 juni, 2010 Direktlänk

          Visst är det bra att ni ger varandra något, men det måste ju också vara så att man vet var man har varandra för att det ska fungera. Lägger jag upp bilder på flickr, fotosidan eller where ever och får en kommentar som ”Fin bild” så tar jag inte direkt åt mig mer än att jag blir glad att någon gillar den. Jag vill dock veta varför den gillas, vad som kunde varit bättre med mera.

          Har du verkligen läst ALLA bloggar i hela världen? Jag är rätt så säker på att Fredde har kommenterat i bloggar, men det kanske inte råkar vara någon som du följer eller ens vet om.

          Du har inte funderat över orsaken till varför han kanske säger så? T ex om barnbilderna med fel vitbalans, det var jag och någon till som nämnde att det var ett blåstick i bilden (förutom Fredde). Istället för att kanske kolla din utrustning så skyller du ifrån dig. Bara för att dina kompisar inte säger något om det betyder inte att det inte finns…
          Har aldrig upplevt Fredde som du skriver ovan, att han höjer sig själv till skyarna…

          Kalla det vad du vill, är väl bra att någon kan ha det som heltidsjobb. De flesta andra jag känner har det som sidobusiness eftersom det inte är en lönsam marknad längre. Med undantag för Bicho och Rimér kanske…
          Vad spelar det för roll om du går runt och fotograferar saker 24/7? Har man ett intresse man brinner för så brukar man andas och leva med det. Har med mig kameran nästan jämt, och kanske inte alltid jag tar en bild. Men den är med, och då slipper jag iaf missa chansen när fototillfället väl kommer.

          När vi väl är inne på oseriösa intryck så tycker jag att dålig stavning och onödiga förkortningar (som på ”lixom” -> lix”) ger ett väldigt oseriöst och slappt intryck.

          Alla får säga vad de tycker och känner, sen om det är rätt eller fel beror på tillfället. Fredde lever sitt liv, du lever ditt. Låt han göra som han vill, din business går inte sämre för att Fredde gör som han vill.

    • jensa66 8:16 den 23 juni, 2010 Direktlänk | Svara

      Fotograf Sara Marklund

      Jag känner inte igen Fredde i dina ord. Dock ska tilläggas att vi inte har umgåtts i verkliga livet, utan bara blivit kompisar via Internet.

      Du är ung. Jag hoppas att du ännu inte har drabbats av de demoner som väldigt många kreatörer, inklusive jag själv och Fredde, drabbas av. Demonerna kallas i folkmun för ångest, prestationsångest, dåligt självförtroende och otillräcklighet.

      När jag var 19 år, 1985, fattade jag ett beslut som jag ångrar. Valde bort Konstfack till förmån för ett jobb – mitt första – för att jag var skoltrött. I och med detta beslut skapade jag en usel tro på min egna förmåga som kreatör, då enbart som tecknare, från 1987 även som fotograf. Jag var helt säker på att ingen, säger inte någon, tyckte om det jag skapade. Ju fler år som förflöt desto mer tryckte jag ner mig själv i skiten psykiskt. Till slut rörde jag inte längre mina pennor och papper. Knappt min gamla Konica T3 heller.

      I dag är jag 44, som du säkert har räknat ut med uppgifterna ovan, och har kommit ur min ångest och de orimliga prestationskrav jag hade på mig själv. Mitt självförtroende gällande mitt kreativa arbete är på topp och jag har inset att jag är riktigt bra på det jag gör.

      Vägen till denna insikt har inte varit rak och utan massvis av vägskäl kan jag lova dig. Ångest och orimliga krav på sin egen prestation är två ingredienser man inte förstår sig på om man själv inte har upplevt dem.

      Jag vet att Fredde brottas med samma demoner som jag har gjort. Glädjer mitt hjärta enormt att han väljer att satsa. Ett steg i helt rätt riktning bort från demonerna. Att hållas i schack av ångest och prestationskrav hämmar många egenskaper och förmågor. Bland annat är det väldigt svårt att se det som är bra och dåligt i andras verk eftersom man har fullt upp med att ogilla sina egna. En försvarsreaktion.

      Gällande att kommentera och ge andra beröm kan jag delvis hålla med dig. Men samtidigt håller jag inte alls med dig. Jag tycker, precis som Fredde och Andreas (ficklampa) att en kommentar som t.ex ”Fin bild. Gillas!” är helt meningslös. Ja, den är positiv att få eftersom den bevisar för mig att någon gillar något jag har skapat. Men den ger mig ingenting. Det är int emånga av mina bilder jag skulle kunna säga är helt perfekta i varje detalj. Där finns ofta en förbättringspotential. Ibland ser jag den själv, ibland inte. Det hade varit förbannat skönt att få kommentarer där den som kommenterar talar om varför bilden gillas eller ogillas. Gärna med idéer på vad som kunde ha gjorts annorlunda. Det är utvecklande.

      När jag en gång i tiden registrerade mig på Fotosidan skrev jag den första tiden också meningslösa kommentarer. Insåg dock snabbt att det var helt fel då jag själv började få samma meningslösa kommentarer och satt med frågeställningen om varför personen tyckte som den gjorde. Jag valde att verkligen studera en bild, gå in i mig själv. Känna efter, analysera, fundera på alternativa bildvinklar inom motivets ram och så vidare. Sen väljer jag att kommentera och jag skriver alltid vad i bilden som gör att jag tycker som jag gör. Om jag får tankar på alternativ som kanske skulle göra en bild bättre, då skriver jag dem.

      Ibland får jag svar från upphovspersonen som får mig att fundera på om de verkligen vet vad de pratar om. Minns en bild tagen på en BMX-cyklist som körde i en vert-ramp. Ett fryst ögonblick då åkaren var uppe i himlen och vände. Tagen från ganska nära håll. Himlen nästan utslagen och åkaren aningen för mörk. Jag tipsade om att använda en blixt för att lätta upp åkaren och samtidigt få täckning i himlen. Svaret på min kommentar var ”Blixt? Bilden är ju tagen mitt på blanka dagen.”

      Tycker att du också bör ha en mer ödmjuk attityd Sara. Du bör tänka efter om där kan finnas något större bakom åsikter och egenskaper hos människor innan du dömer.

      Att du skriver om Fredde att du aldrig har hört honom ge dig beröm, tycker jag tyder på att du respekterar och ser upp till honom och hans verk. Kan inte tolka det på annat sätt. Den alternativa tolkningen är ju att du bara vill dissa honom och vara elak, men den tolkningen vill jag inte göra. Jag tror alltid gott om människor.

      Fortsätt med ditt fotograferande Sara, det ser lovande ut.

      Mvh
      Jens Rydén

      http://www.jprod.se
      http://jensryden.wordpress.com/

      • Fotograf Sara Marklund 13:46 den 23 juni, 2010 Direktlänk | Svara

        Ficklampa: Om jag skriver LIX eller LIXOM, har det någon betydelse? Jag kommer från Norrland, bor i Skellefteå. Och här säger man inte lixom. Jag skriver som jag pratar. Du kan ju vara glad att jag säger DET istället för HE. Ska du klaga på mitt språk, bör du se igenom hela mina texter eftersom att jag inte skriver korrekt nånstans.

        Sen tycker jag, att fotograferingen fortfarande är en lönsam marknad. Men alla lyckas olika bra. Och jag är otroligt glad över att jag har fått chansen att jobba med något som jag verkligen vill.

        Jens: De demoner som du pratar om, har jag redan drabbats av. Jag vet hur det ÄR att vara otillräcklig, det har jag fått förklarat för mig själv, många gånger. Och jag vet hur det är att vara självkritisk, ha höga krav på sig själv. Jag vet PRECIS hur det är. Bara för att jag är 19 år behöver det inte betyda att jag inte vet.

        Jag tycker att det är väldigt konstigt, att endel människor aldrig berömmer. Och alla kommentarer betyder olika mycket för alla människor. Endel kanske nöjer sig med bara en rad, ett ord.

        Peter: ”Speciellt eftersom jag upplever dina alster som ganska bra o vissa bilder mycket bra. Dock finns det en hel del saker som du kan förbättra. ”. Tack! Det finns ALLTID saker som man kan förbättra. Jag ska inte hänga ut mina kunder, men resultatet blir olika beroende på vilka människor man jobbar med. Endel har en riktigt taskig attityd och man måste själv vara på ett annat sätt. Medans endel är väldigt enkla att jobba med, som man får bättre kontakt med. Jag har bara fotat porträtt i just över 1 år, jag är inte alls erfaren. Men det blir hela tiden bättre. Man utvecklas jämt och ständigt, för varje gång som man håller i kameran lär man sig något nytt.

        Och till er alla: Jag tänker inte diskutera mer. Det tar för mycket energi att sitta här och försvara mig. Jag har sagt vad jag tycker, vad jag har fått för intryck. Alla människor tycker inte likadant och alla får olika intryck. Det är bara att gilla läget. Jag står för vad jag tycker, och jag SÄGER vad jag tycker.

  • Fredde Marklund 10:00 den 16 June, 2010 Direktlänk | Svara
    Etiketter: , , ,   

    Photowalk Skellefteå 17-20 juni 

    17- 19 juni

    Bolimarknaden

    Boliden,

    40-års jubileum Bolímarknan 2010

    Tors 17 Juni Ev Pentionärspub med underhållning
    Fre 18 Juni Pub och underhållning, tivoli 21.00-01.00
    Lör 19 Juni Tivoli,marknad,familjeakt

    19 juni

    Karting Norrlands Cup

    Fastec Ring

    Skellefteå Hundkapp

    Skellefteå Hundkap

    Joypeak

    Pingstförsamlingen i Ursviken, 10:00

    20 juni

    Fallets Dag i Finnfors

    Finnfors Kraftveksmuseum, 11:00-15:00

     
c
skapa ett nytt inlägg
j
nästa inlägg/nästa kommentar
k
föregående inlägg/föregående kommentar
r
Svara
e
Redigera
o
visa/göm kommentarer
t
gå till toppen
l
gå till inloggning
h
visa/göm hjälp
shift + esc
Avbryt