Quija – då vi fick kontakt

Året var 1994, jag och mina nyfunna vänner träffades på kvällarna för att läsa ur gamla ockulta tidskrifter och testa flera sätt att kontakta andar.

Två av tjejerna i gruppen visade sig hålla på denna speciella kraft som gjorde detta lättare. Vi tillverkade ett eget ouijabräde av trä som vi tog med överallt. En vän till mig som inte var med i denna grupp av nya vänner var skeptiskt. Han trodde inte på det övernaturliga i någon form. Han blev intresserad av en tjej i gruppen och ville gärna lära känna henne bättre.En fredagskväll följde han med mig hem till tjejen och ouijabrädet togs fram. Efter vi förklarat hur man bar sig tillväga och att han skulle försöka öppna sitt sinne.

Det tog en stund innan glaset rörde sig de första centimetrarna mot den första bokstaven. När det gick upp för honom att alla höll så lätt på glaset ändrade han sin inställning till det övernaturliga När cirka tjugo minuter gått stod det klart att vi haft kontakt med en tioårig pojke som inte fick ro i sin grav. Han Något traumatiskt hade inträffat honom med döden som resultat. Vi diskuterade detta ett bra tag och han var nu övertygad om de osynliga krafter som omger oss.

Vid ett besök hos min farmor under våren 1997 samtalade vi om ufon och andra ockulta företeelser. Jag nämnde denna händelse och hon funderade en stund. Min farmor berättade en tragisk historia om en ung pojke på 40-talet vars farbror tog ut honom i skogen och avrättade barnet och sig själv med ett gevär. Farbrodern ville rädda barnet undan sin elaka fader med detta barmhärtighetsmord. Min första tanke var att hon drev med mig. Jag bestämde mig för att kontakta min vän Jonas som hört mig berätta om den tioåriga pojken några år tidigare. Jonas relativt nya flickvän var också intresserad av det ockulta och ville följa med. Min farmor hade även sagt vart detta hemska dåd hade skett. Platsen låg endast fem kilometer från mitt hem.

Det var en sval kväll i slutet av april som vi styrde bilarna in på skogsvägen bakom byns folkhögskola. Våra förhoppningar var inte speciellt höga då jag fortfarande trodde att min farmor bara skämtat med mig. Väl framme där jag trodde platsen låg klev vi ut och började gå runt. Träden stod tätt på vissa ställen och det hängde skäggliknande saker i grenarna. När vi närmade oss en lite klunga av träd så fick jag syn på ett föremål. Mellan alla tuvor av blåbärsris stack ett metallkors upp ur myllan. Det var nu den tre år tidigare händelsen spelades upp framför mig där jag stod. En liten plakett med stansade bokstäver var fäst på korset. ”Skolpojken Sven Erik Anselm Blom”, löd texten och följdes av hans födelse och dödsdatum. Alla stod tysta och såg på korset. Skolpojken blev mördad dagen före sin tioårsdag och femtioårsdagen av hans död skulle inträffa under morgondagen. Vi bestämde oss för att hedra honom och denna bortglömda och tragiska händelse. Dagen därpå hölls en tyst minut inne i skogen. Den närmsta tiden åkte vi runt på kyrkogårdar och letade efter graven tillhörande pojken men fann ingen.

Vilka krafter som gjorde dessa tillfälligheter till en lång kedja vet jag inte. Från en händelse några år tidigare till att troligtvis hitta den pojke vi fått kontakt med satt sina spår hos oss alla.