Slut kreativitet och The End?

Nu ska jag sluta att vara kreativ för ett tag. En massa tjafs, påhopp och annat på Twitter höjer inte min anda att fortsättaskapa. Nä, jag har inte blivit påhoppad eller något liknande, inte på Twitter. För mig är det inte lätt att klicka ”Unfollow” på personer som ”tjafsar”, det gör jag inte heller med de otroligt få vänner jag har i riktiga livet. Det ger som inget tillbaka att vara kreativ och jag känner inte för att göra en massa skit som ett fåtal vill se. Med skit menar jag inte att det är skit, förstå mig rätt. Ska försöka skriva klar min andra bok som förmodligen aldrig heller kommer att bli utgiven. Samma med timtals sketcher och kortfilmer som ligger på band. Varför inte? För att jag inte tror att det finns så stor publik för sånt.

Är så förbannat trött på att många säger att jag borde jobba med sådant som jag just håller på med, foto, film och datorer. Sanningen är att en som anstränger sig inte får något sådant jobb. Är man inte en färsk tjugoåring som pular på med foto, film eller liknande så är det svårt att bli sedd som intressant att anställa. Skitsnack säger du kanske, sanning säger jag. Det är många gånger jag har varit med om detta. Senast när jag tydligen var för kunnig inom en viss bransch och jobbet gick till en kille strax över tjugo år. Jag är inte så bra som alla påstår, det är bara en lögn. Måste ju vara det. Hade jag varit yngre och ”hungrig” hade jag kommit längre än att sitta hemma i ”skogen” och göra allt med media som jag gjort. Inspirationen har kommit från alla olika håll, som en sorts terapi.

Det har inte varit lätt att komma dit jag är idag. Många långa stunder av djupa tankar och funderingar runt livet, döden och allt runtom. Kreation för mig är min form av lidandet som vill ut i form av ett vackert foto eller en kortfilm. Det finns alltid allvar i det jag gör. Det är dags att sluta lida. Det är tid att vara pappa och make. Inget annat. Inget kan ge mig en sådan underbar dag som min familj. Att bara ligga och i sängen och höra mina älskade andas, sova, vakna. Det är mitt liv som jag vill ha det nu. Hemmapappa med en underbar dotter och hustru som jag kan laga mat till varje dag.

Kommer jag tillbaka om en vecka, fem timmar, om en månad? Ingen aning om jag vill det eller inte. I riktiga livet är det ingen som är intresserad av vad jag gör. Dom som har varit intresserade bor långt ifrån mig, tyvärr. Det löns inte att anstränga sig har jag lär mig, som jag skrev tidigare. Att tro att jag skulle få ihop några besökare till en föreläsning om foto ser jag nu som tragikomiskt. Vad trodde jag? Att ens en skulle anmäla sig? Vilken jävla idiot!

För vem är jag där på de sociala nätverken? På Facebook och Twitter. För min skull eller dom som vill följa mig? För att det är roligt svarar jag, inte för någon. Nu är det inte roligt och jag har så mycket att säga och visa. Det är inte så lätt göra det när det knapp finns vänner i det riktiga livet att dela dessa saker med. Det riktiga livet utanför nätets trygghet…

Peace – over and out