Om ett ödesdigert sommarlov och hur en grön cykel förändrade livet

Det var sommaren 1982, en varm och skön sommar om jag minns rätt. Sommarlovet hade börjat och jag slutade första klass.

Dagarna fylldes med olika äventyr ute på den stora kuperade gården. Föräldrarna hade mödat sig och planterat åtskilliga kvadratmeter blommor, sallader, matrovor, lökar och rädisor. Jag kunde gå runt i trädgårdslandet, plocka upp ett salladsblad, linda in en rädisa och lite dill till en grönsakscigarr och smaska i mig av de sommarjordsvarma godsakerna och sköljde ner smaken med en Solo Citron. Just dagarna före sommaren började på riktigt så gick det en rolig film på tv som jag bandade på Betamax, det var den 20 maj och filmen var Det stora barnkalaset. Idag så är det fortfarande en relativt okänd svensk film med skådisar som Johannes Brost och Mona Seilitz men den avnjöt jag åtskilliga gånger den sommaren.

Hammare och penslar gick för högtryck i sommarvärmen och en ny röd gillestuga växte sakta men säkert upp. Den tog över hörnet på tomten från den gamla tvättstugan som stått där ett år tidigare, stugan som gjort mig illa. Med hjälp av en traktor så hade den murkna stugan dragits ut en bit in på gården från sin slänt där den under ett tiotal år släppt ut skitigt tvättvatten. Den skulle nu förintas till molekyler med hjälp av svettiga karlahänder, motorsåg och få bli brasved. Jag stod utanför stugan och iakttog farsan som var i fullfärd att plock ur fönstren då plötsligt en glasruta släppet och tog sikte på mig. Underbråkdelen av en sekund så blev allt tyst och i andra så bröts tystnaden av glasskärvor som dansade mot gräsmattan. En stor bit av glas hade gjort två hack på min högra hand och det tredje träffade mitt ovan på och formade en djup krater. Blodet sprutade som en fontän och man kunde se den vita senan till långfingret. En sansad panik utbröt sig och jag fördes in på toaletten. I skenet av lysröret och färgen från de gröna våttapeterna så tvättades såren rena, ingen läkare här inte. Det skars ett hål ur en bit skumgummi och den fästes ovan på det största såret för att det skulle kunna andas. Handikappad och sommarlov passade inte så värst bra för en ung kille. Efter omplåstringen och kontrollen att alla fingrar fungerade gick jag över till min farmor som bodde i det gröna huset bredvid. Jag satte mig på den gamla kökssoffan och fick ett glas saft och sen tog hon fram en flöjt i mörkbrunt trä som jag fick. Svårigheten i flöjtspelande med en vänsterhand gjorde sig hörd då jag inte hade motoriken för detta men det är en gåva av farmor som jag fortfarande har kvar och är lika dålig idag på att spela.

En dag så stod den där ute på gården, en grön cykel med limpa, röda handtag och backspegel av plast. I mina blå shorts och min fina solhatt tog jag av mina Kermit-träskor och satte mig på cykeln och började trampa. Runt, runt på gården så att det var nära att jorden skulle börja synas i det nerslitna gräset. Cykeln blev min nya vän som skulle leda mig ut på äventyr efter sommarvarma skogsvägar och spännande snår. Några hundra meter från vårt hus, uppe i skogen som dolde berget hade min pappa och hans kompisar gjort en lite velodrom där de nära cyklat av sig sina barnsben. Han visade mig denna runda bana långt inne i skogen och i mitten samlade sig regnvattnet som trängde sig tillsammans med några små träd. Där fick jag ta del av hans nöje när han var i min ålder och jag njöt av det också. Det fanns inte bara denna cykelbana utan kollade man närmare så fanns även likdelar av gamla bilar och jordbruksredskap inne mellan meterhöga enrisbuskar. Efter lite letande så fann jag en smal stig som verkade leda upp mot toppen av berget, skulle jag våga mig på ett äventyr? Bland många övervägningar om alla faror som ormar, dunderklumpar och storpotäter så började jag sakta gå på den okända stigen. Väl längst uppe kunde jag skåda en stor del av vår by. Det var mäktigt att se ut över de stora vidderna med åkrar som sträckte sig som färgglad bandspaghetti över byn och se hur den torra grusvägen delade sig i fyra delar. Jag kunde se den lilla bagarstugan som byns tanter ockuperade flera dagar i rad. En smal strimma av rök syntes ur den lilla skorstenen. När jag kisade så kunde jag se två cyklar stående utanför. Den orangea damcykeln av märket Monark liknade min farmors. Efter några minuters springande nerför hällan som låg uppe på berget så var jag ute på den smala stigen igen och efter ytterligare minuter av flåsande såg jag cykeln. Med ett moln av grusdamm efter mig och med darrande styre var jag nu på väg mot bagarstugan. Alldeles slut i benen var jag nu framme och det var farmors cykel som stod där. Dånandet av den björkvedseldade ugnen blev allt kraftigare när jag öppnade dörren in till den trånga lilla hall som låg innanför. Nu slog den underbara doften emot mig, nybakat tunnbröd tillsammans med en svag lukt av mjöldamm som kittlade min näsa. Den andra dörren in till bagarstugan åkte upp och där möttes jag av två nermjölade tanter med var sin platt träspade och tanterna var just i färde med att ta ut en nybakad skarpkaka. Farmor hälsade på mig och tog snabbt en bit bröd som hon brutit ur en rund, tunn stor brödkaka. På det mjöliga arbetsbordet fanns en Bregott som smöret blivit smörblommegult och mjukt likt smörjfett. Jag tog mig en stor klick på en kniv och bredde ut det på den varma brödbiten. Smaken av förädlat mjöl och en salt mjuk massa var underbar och medan solen strålade in i rummet så man kunde se alla mjölpartiklarna dansa och känna värmen från ugnen stod jag och njöt i min lilla värld.

Farmors bagarstuga fungerar fortfarande idag