Två år som pappa – underbart

Den fjärde mars är det två år sedan vi låg inne på Umeå universitetssjukhus men berättelsen börjar redan 2004.  Eftersom jag är en rätt så bestämd man i mina åsikter och vilja hade jag funderat lite på det här med att skaffa barn. Min fru ville så gärna ha en liten bebis men jag kände mig lite tveksam, många år. Året jag fyllde trettio kände jag mig mogen för att gå vidare och avslöjade då för min fru att vi kunde försöka skaffa oss ett litet sött knytte. Efter nästan tre och ett halvt år hade vi inte lyckats bli gravida och mer eller mindre gett upp. Plötsligt tidigt en morgon, strax före halv sex på morgonen blir jag väckt av min fru som håller fram ett graviditetstest. Ett positivt test. Jag kan väl inte tänka mig så många bättre uppvaknande än man få veta att vi väntar barn.

Väntar på igångsättningen

De följande månaderna gick så otroligt seg och väntan var enorm. Min fru har en sjukdom som heter MG, myastenia gravis, som är en autoimmun muskelsjukdom som angriper impulsöverföringen från nerv till muskel. Följden blir att musklerna tröttas ut på ett onormalt sätt och hon blir lätt trött. Detta medförde att vi kanske var tvungna att åka till Umeå för att föda då sjukdomen kunde slå igenom till barnet i form av andningssvårigheter. Vi fick datumet den tredje mars, en snöig dag att köra närmare tjugo mil med väldigt ömtålig last och pirr i kroppen. Strax efter tiotiden fick min fru det ”lilla” pillret som skulle på ett magiskt sätt starta värkarna. Barnmorskan upplyste oss att det kunde ta upp till några dagar för att detta skulle kicka igång. Redan vid middagstid började det hända spännande saker.

Några timmar kvar

Efter en massa pustande och stönande var det dags för att bada för att avlasta kroppen lite i cirka en halvtimme. Den enda gången jag varit förskräckt var när hon själv ville ställa sig upp på golvet och hennes ögon vändes till helt vita små bollar. Hon rasade ner på golvet och vi som var med henne hann ta tag i henne. All min fokus var inställd på hon och hennes underbart runda mage med hemligt innehåll. Som tur var gick allt bra och efter ett kort tag återfick hon medvetandet och jag pustade ut. Vi fick veta att det snart var dags och att dom nu skulle ringa efter läkaren. Nu började verkligen trycket kännas men jag har aldrig riktigt hetsat upp mig eller för den delen känna mig illamående. Jag satt lugnt och höll hon i sin hand och baddade huvudet allt medan tiden gick. Minns inte hur många Eldorado apelsinjuice som dracks, koncentrationen låg på att stötta min fru och att föreviga detta fantastiska ögonblick med både foto och film.

Strax efter midnatt kom läkaren som jag genast fick House-vibbar av. Han tittade tvärt på henne och tyckte det bara var att köra hårt. Här skulle det födas barn, just här och nu.
Hur skulle detta gå?  Bra, var allt jag tänkte på. Jag hade ju sett så många splatterfilmer så mer beredd kan man väl inte vara? Klockan passerade ett och nu började min fru att pressa hårdare. Kring tjugo minuter senare stack ett litet hårigt huvud fram och spänningen var olidligt hög.

Syrgas och väntan

Klara tolv timmar gammal

Ett litet mirakel, ett stort mirakel. Vem är det som kommer in i vår värld från den inre värld som omslutit denna sköra lilla människa? När den söta människan landade på bröstet förstod jag inte vad som hänt. Jag visste vi hade fött ett barn, allt hade gått bra men vem är vi nu? Föräldrar. Vi hade förvandlats till föräldrar, en mamma och en pappa. I den sekunden föddes kärleken. Små ögon som sakta tittade fram och tillbaka. Läkarna tog med vår nyfödda baby för att tvätta och se att allt stod rätt till. Det slog mig plötsligt, vi hade ingen aning som det blev en tjej eller kille. Jag hade hela tiden på känn att det var en dotter som låg där i magen. Barnmorskan vi gick till var nära säker på en kille som gömde sig där. Med bedövade ben gick jag ut genom dörren och snett till rummet mot höger där läkarna var. Dom gratulerade mig och fick då veta att det var en dotter. Åh vilken lycka.

Efter ett par samtal till släktingar så var det dags att fira vår nya lilla älskling. En sköterska bar in en bricka med diverse goda mackor och dryck, allt runt en liten flaggstång med flaggan i topp. Vi visste från början att hon och babyn skulle stanna i minst 72 timmar för att hålla ett koll på andningen. På något fantastiskt sätt så kom vi fram till att hon skulle få bära namnet Klara. Hon var redan alert och nyfiken, klar och glad, från den första stund som vi såg henne.

Nu har det snart gått två år, två underbara år som pappa. Det är svårt att förstå vad vi i hela världen gjorde före Klara föddes. Fanns det ett liv? Nu har vi hunnit med en hel del roliga saker. Myser, kramas, spelar in roliga filmer, läser och bara trivs med varandra. Som hemmapappa har jag den otroliga lyckan att se henne växa upp och utvecklas från dag till dag. En resa som jag aldrig skulle byta bort mot något. Någonsin.

Klara – The Movie är bara början på en lång dokumentär om Klaras uppväxt påbörjad redan sju månader före hennes födelse.