Foton: Klaras födelsedagsfest

Igår var det ju fest för Klara som blir två år torsdagen den fjärde mars. Här är bara ett par bilder från festens början.

Om ett ödesdigert sommarlov och hur en grön cykel förändrade livet

Det var sommaren 1982, en varm och skön sommar om jag minns rätt. Sommarlovet hade börjat och jag slutade första klass.

Dagarna fylldes med olika äventyr ute på den stora kuperade gården. Föräldrarna hade mödat sig och planterat åtskilliga kvadratmeter blommor, sallader, matrovor, lökar och rädisor. Jag kunde gå runt i trädgårdslandet, plocka upp ett salladsblad, linda in en rädisa och lite dill till en grönsakscigarr och smaska i mig av de sommarjordsvarma godsakerna och sköljde ner smaken med en Solo Citron. Just dagarna före sommaren började på riktigt så gick det en rolig film på tv som jag bandade på Betamax, det var den 20 maj och filmen var Det stora barnkalaset. Idag så är det fortfarande en relativt okänd svensk film med skådisar som Johannes Brost och Mona Seilitz men den avnjöt jag åtskilliga gånger den sommaren.

Hammare och penslar gick för högtryck i sommarvärmen och en ny röd gillestuga växte sakta men säkert upp. Den tog över hörnet på tomten från den gamla tvättstugan som stått där ett år tidigare, stugan som gjort mig illa. Med hjälp av en traktor så hade den murkna stugan dragits ut en bit in på gården från sin slänt där den under ett tiotal år släppt ut skitigt tvättvatten. Den skulle nu förintas till molekyler med hjälp av svettiga karlahänder, motorsåg och få bli brasved. Jag stod utanför stugan och iakttog farsan som var i fullfärd att plock ur fönstren då plötsligt en glasruta släppet och tog sikte på mig. Underbråkdelen av en sekund så blev allt tyst och i andra så bröts tystnaden av glasskärvor som dansade mot gräsmattan. En stor bit av glas hade gjort två hack på min högra hand och det tredje träffade mitt ovan på och formade en djup krater. Blodet sprutade som en fontän och man kunde se den vita senan till långfingret. En sansad panik utbröt sig och jag fördes in på toaletten. I skenet av lysröret och färgen från de gröna våttapeterna så tvättades såren rena, ingen läkare här inte. Det skars ett hål ur en bit skumgummi och den fästes ovan på det största såret för att det skulle kunna andas. Handikappad och sommarlov passade inte så värst bra för en ung kille. Efter omplåstringen och kontrollen att alla fingrar fungerade gick jag över till min farmor som bodde i det gröna huset bredvid. Jag satte mig på den gamla kökssoffan och fick ett glas saft och sen tog hon fram en flöjt i mörkbrunt trä som jag fick. Svårigheten i flöjtspelande med en vänsterhand gjorde sig hörd då jag inte hade motoriken för detta men det är en gåva av farmor som jag fortfarande har kvar och är lika dålig idag på att spela.

En dag så stod den där ute på gården, en grön cykel med limpa, röda handtag och backspegel av plast. I mina blå shorts och min fina solhatt tog jag av mina Kermit-träskor och satte mig på cykeln och började trampa. Runt, runt på gården så att det var nära att jorden skulle börja synas i det nerslitna gräset. Cykeln blev min nya vän som skulle leda mig ut på äventyr efter sommarvarma skogsvägar och spännande snår. Några hundra meter från vårt hus, uppe i skogen som dolde berget hade min pappa och hans kompisar gjort en lite velodrom där de nära cyklat av sig sina barnsben. Han visade mig denna runda bana långt inne i skogen och i mitten samlade sig regnvattnet som trängde sig tillsammans med några små träd. Där fick jag ta del av hans nöje när han var i min ålder och jag njöt av det också. Det fanns inte bara denna cykelbana utan kollade man närmare så fanns även likdelar av gamla bilar och jordbruksredskap inne mellan meterhöga enrisbuskar. Efter lite letande så fann jag en smal stig som verkade leda upp mot toppen av berget, skulle jag våga mig på ett äventyr? Bland många övervägningar om alla faror som ormar, dunderklumpar och storpotäter så började jag sakta gå på den okända stigen. Väl längst uppe kunde jag skåda en stor del av vår by. Det var mäktigt att se ut över de stora vidderna med åkrar som sträckte sig som färgglad bandspaghetti över byn och se hur den torra grusvägen delade sig i fyra delar. Jag kunde se den lilla bagarstugan som byns tanter ockuperade flera dagar i rad. En smal strimma av rök syntes ur den lilla skorstenen. När jag kisade så kunde jag se två cyklar stående utanför. Den orangea damcykeln av märket Monark liknade min farmors. Efter några minuters springande nerför hällan som låg uppe på berget så var jag ute på den smala stigen igen och efter ytterligare minuter av flåsande såg jag cykeln. Med ett moln av grusdamm efter mig och med darrande styre var jag nu på väg mot bagarstugan. Alldeles slut i benen var jag nu framme och det var farmors cykel som stod där. Dånandet av den björkvedseldade ugnen blev allt kraftigare när jag öppnade dörren in till den trånga lilla hall som låg innanför. Nu slog den underbara doften emot mig, nybakat tunnbröd tillsammans med en svag lukt av mjöldamm som kittlade min näsa. Den andra dörren in till bagarstugan åkte upp och där möttes jag av två nermjölade tanter med var sin platt träspade och tanterna var just i färde med att ta ut en nybakad skarpkaka. Farmor hälsade på mig och tog snabbt en bit bröd som hon brutit ur en rund, tunn stor brödkaka. På det mjöliga arbetsbordet fanns en Bregott som smöret blivit smörblommegult och mjukt likt smörjfett. Jag tog mig en stor klick på en kniv och bredde ut det på den varma brödbiten. Smaken av förädlat mjöl och en salt mjuk massa var underbar och medan solen strålade in i rummet så man kunde se alla mjölpartiklarna dansa och känna värmen från ugnen stod jag och njöt i min lilla värld.

Farmors bagarstuga fungerar fortfarande idag

Feber, smörgåstårta och födelsedagsfest

Natten har väl varit lite tråkig för Klara trots en lung och trevlig födelsedagsfest. Hon vaknade vid fyratiden med snor och senare fick hon feber.

Så idag var det dags igen för en födelsedagsfest. Denna gång är det min svärmor som bjuder på kalas. Te och smörgåstårta, en klassiker.

Sommar i P1? Nope, men med mig

Orange och fet

Ibland brukar jag lyssna på Sommar i P1 som alltid går under sommaren. Det är kändisar och annat oknytt som pratar om alltmöjligt och spelar sin favoritmusik. Sveriges Radio hade sommaren 2009 en tjänst där man kunde spela in ett eget program. Självklart så satte suget in och jag skulle till att spela in ett eget program. Tyvärr var tjänsten lite väl basic och jag fann detta irriterande. Man kunde inte ens lägga till musik. Många av de program som låg ute var riktiga skämt. Här skulle det inte tjafsas och spela in två minuter blabb om ingenting. Mitt resultat blev blabb i nära sextio minuter med musik. Som ett riktigt Sommar i P3.

Ladda hem och lyssna på mitt Sommar (ange bara koden)

#ffse till ALLA mina followers!

Älskade twänner, som ni vet är jag en lat människa som inte gör mycket vettigt. Det här är en hyllning till er som gör vår vardag och helg bättre. En del av er ser kanske mina #ffse som en av fredagens höjdpunkter. Idag är det en speciell fredag! Jag träffade återigen Retro-Fredde som skaffat sig ett konto på Twitter, en tweetup alltså. Vi kom fram till att köra veckans #followfriday tillsammans. Mycket nöje och ha en supertrevlig helg!

Se den på sajten YouTube

(Vill du se i bättre kvalitet, vänta till kl. 17)

Hi-tech Fredde och Retro-Fredde pratar Twitter

Ett klick – Kameran vs. Photoshop

De senaste åren har inneburit en explosion av systemkameror som säljs till massorna och medför i sin tur ökad användning av program som Adobe Photoshop och Adobe Lightroom. Under två veckor har jag hört att jag flera gånger hör att ”du kan ju alltid justera och retuschera bilderna i Photoshop” och ”snyggt Photoshop-jobb”. Jag är en sådan där audiofil, hi-fi/hi-end människa som vill ha renast ljud ur min musikanläggning. Så naturtroget som möjligt mot det vi har råd med.

På samma sätt ser jag fotografering. Det jag kan göra med kameran, ett par blixtar, filter, min kunskap och påhittighet räcker till att ta bra bilder med en exponering. Idag verkar det som flera av dessa nyblivna ägare till en egen fin kamerautrustning och många andra inte lär sig kameran som ett verktyg och anser att Photoshop ska användas för att göra slutresultatet, fotot som ska visas. Justera det ena med det andra på varje bild är ju bara sorgligt. Jag påstår att nio av tio som köpt systemkamera och ”framkallar” bilderna inte skulle fixa att fotografera med en analog systemkamera. Var är idag den purism som gjorde fotograferandet intressant? Skulle Ansel Adams ha suttit i timtals vid sin dator för att fixa till sina foton i Photoshop?

Personligen är jag less på att höra att folk tror att jag är skitbra på Photoshop då jag visar mina bilder. ”Har du gjort det där med flera lager?” och ”Vilka filter kör du med?” är inte ovanligt att jag får höra. När jag tittar på Fotosidan och ser bilder som uppenbarligen är fixade i Photoshop eller innehåller en söt hund/barn och dessa får peppande kommentarer blir jag irriterad. På mina senaste 36 bilder har jag totalt fått 9 kommentarer varav att det är en enda kommentar som kan liknas med någon form av konstruktiv kritik. Mina senaste bilder tycker jag är långt över medlet men ändå inte når fram helt för konstruktiv kritik. Är det så att folk är rädda för att ge kritik?

Två bilder som samtidigt låg tillsammans med en av mina i en pool för bildkritik fick många kommentarer. Dessa två var justerade i bildbehandlingsprogram och framgick av den bifogade texten och så klart själva bilden. Är det idag en större merit att manipulera bilder, skriva det i beskrivningen, än att ta en liknande bild med ett enda klick? En exponering och sen är den klar. Självklart väljer jag att visa att mina bilderna är omanipulerade i beskrivningen. Det enda som är gör är att krympa storleken till 1024 pixlar, och spara i exempelvis 95% kvalitet i Nikon Capture NX2 som jag anser ger ett mycket bättre slutresultat än Photoshops ”Save for web”.

Ett par gånger i månaden dimper det ner e-post från personer vars bilder jag kommenterat som tackar för att någon vågar vara ärlig i sin kritik. Dessa brev känns bra och ett litet hopp tänds. Det är sådana personer som lyssnar och vill lära sig

Photoshop? Fotografens kunskap? Gissa...

fotokonsten och inte fotografera genom Photoshop.

Nu låter det som jag totalt sågar Photoshop. Det gör jag absolut inte. Photoshop är ett suveränt verktyg och jag älskar att jobba i det för att göra bilder, postrar och annat roligt. Utan Photoshop hade jag ju inte haft den skumma logon till denna blogg.

Jag tycker dock att ett ”vanligt” foto som man med tanke och kunskap kan ta direkt med en exponering ska också tas på det sättet. Ett klick, ett foto. Jag tar foton med kameran, jag gör bilder i Photoshop.

Klara säger hej på YouTube

Duck Hunt!

Ja, jag gillar inte denna kvinna och drog en referens till Nintendo…

High-tech vs. Retro-Fredde

Fick en idé att spela in en liten kortfilm mot mig själv. Älskar ju att göra just filmer som är lite… annorlunda. Den åtta minuter långa kortfilmen är helt improviserat från min hjärna och ut i munnen. Ja, sen på film. Hade inte varit så mycket att ladda upp och visa annars. Mycket nöje med att se mig spela mot mig…

Spela in musikvideo till Vägen till Amarillo!

Amarillo!

Amarillo!

Jag har haft denna idé ett tag. BBC sände den superba Comic Relief aka Red nose day och komikern Peter Kay mimade till ”Is this the way to Amarillo”. Vi såg denna sändning live och sedan dess har jag älskat låten och framförallt den hysteriska musikvideon.

Nu plottrar jag på en egen musikvideo med denna låt. Tanken är att mima den i realtid utan klipp. Jo, realtid. Jag börjar vid dagis, går vidare genom förskola, klass 1 till 9 och vidare till äldreboendet. Självklart så hänger folk på från alla åldrar och går bakom mig. Nu krävs det lite planering!